Vår i Skåne

NaFo4 åkte till Skåne för att fira Vappen i år. Det blev inte helt enligt finsk tradition kan man kanske säga. Extremt tidiga morgnar och rätt sena kvällar tog musten ur de flesta och på dagen var vi i stort behov av en powernap. Skåne imponerade mer än jag någonsin vågat önska. Vi fick beskåda en extraordinär soluppgång i Söderåsens nationalpark och erfara de vassa, men vackra, klipporna i Kullaberg. Jag skulle inte ha något emot att tillbringa nästa Valborg på samma ställe.

Dubbelexponering i kameran.

Söderåsen

Bokskogen slår ut.

Kullaberg

Maestro Larsson in action. En bättre pedagog får man leta efter.

  

Ilsket väder

är bara så skönt ibland. Trivs i gråväder. Det blir nästan blåväder på bild.

Tjirppor på Uddskatan

Deltog i en "titta på och lär dig känna igen fåglar" -utflykt till Uddskatan ledd av sympatiska och mycket kunniga Dick Forsman för ett par dagar sedan. Jag är ingen heijare på fåglar precis, men nog intresserad av att lära mig lite mer om den. Speciellt skulle jag gärna känna igen lite flera än kråka, skata, mås och svan. Måsar finns det ju dessutom en hel massa olika och då är jag igen lite ut och flyga sas. I alla fall, traskade alltså ut till sydspetsen med ett glatt jäng fågelintresserade och lät mig upprepade gånger imponeras av Forsmans och också deltagarnas kunskap om tjirpporna. Jag tycker ju att det är helt otroligt att någon bara på basen av några pip kan säga vad det är för fågel som låter. Minns ju nog inte namnet på allt vi såg, men inspirerad blev jag. Vill nog lära mig mera om de där små, och ibland ganska stora, liven.

Utflykten var trevlig och lärorik. Rekommenderar den åt alla. Följande utflykt, med Forsman som guide, är 12.9.

Gruppen kollar på korpar. Forsman är den stiliga mannen klädd i brunt.

Före regnet

Jag gillar hur himlen och molnen ser ut just före regn. Jag gillar att vara ute i naturen just före regn. Jag gillar doften. Jag gillar färgerna. Jag gillar. Punkt.

En aprilkväll på Kråkudden. Precis före regnet.

Kreativ fotografering

Under helgen har kreativiteten flödat... För en del mer än för andra. Dagens bildvisning var ett roligt sammelsurium av... tjaaa... en massa. Gick en kurs på Hangö sommaruniversitet i kreativ fotografering. Som lärare hade vi kyffesmästaren Håkan och den tekniska bubbelspecialisten Paul. Det hela var mycket lyckat, tyckte jag, och stortrivdes. Vi började med att prata idéer och möjligheter, fick uppgifter, drog iväg för att fotografera, samlades ett par gånger för att lufta på saker vi stött på under dagen och avslutade lördagen med en gemensam fotosession i skolans festsal. Under dagen skulle vi fota speglingar, skuggor, mönster och 5 bilder på ett 10x10m stort område.Vi skulle också panorera och få till bilder med rörelseoskärpa.

Grått hav

Mönster

Rörelseoskärpa

Kuikka 17.-19.8.2014

I söndags var det äntligen dags att åka iväg på ett äventyr, som jag otåligt väntat på sedan dag ett av NaFo-utbildningen. För mig blev det start 5-tiden och framme vid Kuikan kämppä var vi ca kl. 15. Stället är mitt ute i ödemarken, vackert beläget vid en liten sjö finns några av Forststyrelsens stugor, som nu fungerar som HQ för Lassi Rautiainens Articmedia - Wildlife Safaris in Finland. Rautiainen är en fotograf, som sedan slutet av 70-talet har matat rovdjuren för att kunna fotografera dem. Att fotografera björnar, vargar och järvar i det vilda är näst intill omöjligt utan att locka dem med mat. I slutet av 80-talet berättade han om sin verksamhet i Norge och Sverige med följden att flera av hans kolleger ville komma till Kuhmo för att fota björn. Sedan 1991 har fotografer från olika länder besökt Rautiainens kyffen precis intill den ryska gränsen. Och nu var det vår tur!

Kl. 16 serverades en god middag och kl. 17 åkte vi iväg till första nattens gömslen. De flesta av vårt gäng var samlade kring Lampi, en liten, vacker sjö några tiotals meter från gränszonen och ingenmansland. Jag hade inga speciella tankar om hurdant gömslet kunde vara, så jag var ganska positivt överraskad av hur... tja... snyggt det var. Innantill alltså. Nedan syns grannkyffena, som båda var för 2 personer. Vi hade ett 4 personers gömsle och jag tyckte att vi hade rätt bra med svängrum, så länge vi satt och fotograferade. Det fanns tom. en torrtoa bakom väggen, men innanför presenningen. Inte direkt privat, men men...

Lampi

Kvällen gick bra och fort. Alla fyra var rätt uppspelta och fyllda av smånervös energi. Förväntningarna var på topp och plötsligt, efter ett par timmars väntan ser vi den första björnen komma in från höger. Vilken lättnad! Vilken glädje! Vi hade i alla fall sett en björn. Det smattrade så sjuttsingen i vår koja då vi brände av ruta efter ruta på denna skogens konung.

Björnjakt 20.8-31.10

“Finlands viltcentral har beviljat stamvårdande dispenser för björn för jaktsäsongen som börjar 20.8. Dispenser beviljades för jakt på 73 björnar. På renskötselområdet sker jakten i enlighet med jord- och skogsbruksministeriets fastställda kvot. Kvoten där är 42 björnar, varav 30 på det östra renskötselområdet samt 12 på det västra.”

http://riista.fi/sv/de-stamvardande-bjornlicenserna-har-beviljats/

Av dessa 115 snart döda björnar kommer 5 st från Kuhmo-området. Det betyder att någon av de fina björnarna vi såg under vårt besök i ödemarken inom kort kan ha en kula i skallen. Visst finns det restriktioner. På vissa områden i trakten är jakten helt förbjuden, men vad hjälper förbud om ett gäng testosteronstinna skjutglada eräjorman (eller -ullan) förivrar sig. Hoppas innerligen att “våra” nallar hålls vid Paradiso eftersom det är gränszon och därmed off limits för jägare.

Är det verkligen nödvändigt att skjuta så många björnar varje år? Att man behöver gallra björnar från renskötselområdena kan jag kanske förstå, men annars då? Är björnarna verkligen till så stort besvär ute i ödemarken? Kanske. Jag kan väl inte uttala mig med säkerhet om saken eftersom jag bor i en riktig metropol här i södra Finland och in i vårt city-center har björnarna inte för vana att irra. Men… Jag minns ett sådant fall för ett antal år sedan. Det blev världens pådrag och björnen skjöts. Det var säkert undantaget som bekräftade regeln.

Det finns säkert en hel del människor, som anser att björnjakten är helt berättigad, att björnar är farliga och till stort besvär. Kanske det är så. Jag är inte egentligen intresserad av motiveringarna pro björnjakt av den enkla orsaken att björnen för mig är något ganska stort. Helt konkret är den ju stor, stark, respektingivande, skrämmande, fascinerande, intelligent och mycket mer. I fornfinnarna väckte den rädsla, men den var också ett heligt och respekterat djur. Enligt legenden har björnen stigit ner från Karlavagnen och i den nordiska mytologin är björnen släkt med människan. Även fornfinnarna kan ha trott så. Man jagade björn också i forna Finland, men inte för att gallra stammen eller för att få en kick över att ha tagit livet av ett så mäktigt djur. Man jagade för att överleva, för att få kött till mat och päls att skydda sig från kölden med. Efter att man fällt björnen och jämlikt delat på kött och allt annat användbart ställde man till med en sjudundrande fest, karhunpeijaiset, vars ändamål var att be den döda björnen att återvända till skogen och att senare återkomma som föda. Den forna björnjakten och björnfesten innehöll en del roliga ritualer, men mera om dem en annan gång.

I år tar björnjakten slut den 31.10 kl. 24.00. Till dess håller jag tummarna för att “våra” björnar skall klara sig.

Björnar och sådant

Björnjakten började i dag. Det vrider sig i magen vid blotta tanken på att någon av de fina björnarna, som vi såg i Kuhmo eller vilken som helst annan, inom kort har en kula i skallen. Är det nödvändigt?

Mera om björnar, och om en av de finaste upplevelserna jag erfarit, kommer strax. Och bilder. Förstås.

London genom 50mm

Har tillbringat påsken hos min vän i London. Fotade endast med mitt 50mm objektiv fastskruvat på kameran. Några tankar om det hela nedan. Och naturligtvis bilder.

Har alltså tillbringat påsken + några extra dagar hos min vän i London. Tanken var att försöka hitta någon sorts naturmotiv, som alltså inte skulle vara sk. cityscapes, i storstaden. Att springa efter fina landskap i en storstad tillsammans med någon som inte är helt intresserad av fotografering är inte så där jättelätt, fast man kanske kunde tänka sig att det skulle vara det. Då jag insåg att det inte skulle bli något av min fenomenala plan tänkte jag om. Utöver min trotjänare Canon EF 24-105mm 1:4 L, som jag alltid har med mig, hade jag också packat ner mitt Canon EF 50mm 1:1,4. Jag vet inte vad det var, som gjorde att jag hade tagit det med mig, men vackert så. 50mm är ett objektiv, som jag av någon orsak sällan använder, trots att jag har haft ett i kit-bagen några år redan. Jag har inte heller riktigt förstått hypen kring det, speciellt bland med kvinnliga fotografer. Många nämner 50mm som sitt favorit objektiv, både för all-round och porträtt. Själv köpte jag 50mm för porträttfoto i naturligt ljus, men jag har liksom lite glömt bort det.

Men till saken. Min nya plan blev alltså att endast använda 50mm under vistelsen i London. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag inte är helt nöjd med resultatet, men visst finns det vissa pärlor bland med. Jag försökte plåta lite allt möjligt för att se hur optiken fungerar och för att bli bekant med den.

För porträtt är objektivet utmärkt, kan inte annat säga. Tog en hel del spontana porträttbilder på min vän, som blev riktigt lyckade. Speciellt gillar jag det att man kan ställa in skärpedjupet riktigt riktigt litet och på så sätt få objektet, eller i det här fallet personen, att framträda på ett nästan orealistiskt sätt från bakgrunden. På bilden nedan är kamerans öppning 3,2. Med en ännu större öppning skulle bakgrunden ha suddats ut ännu mera, men min poäng framgår tydligt redan här. På bilden ses min vän Manju, eller egentligen på hennes alter ego Indian Tourist Lady, under en avslappnande promenad i Camden-trakten.

Indian Tourist Lady. 18.4.2014. Camden, London.

50mm ISO 640 F3,2 1/60s.

I London var det ordentlig vår. Grönt och fint. Sol och regn. Varmt och kallt. En stor del blommor var i full blom, bl.a. liten blåklocka. Jag passade på att knäppa lite bilder då solen tittade fram efter en regnig dag i Cherry Tree Woods, en liten trevlig park i East Finchley. Skärpedjupet är nästan det minsta möjliga och bilden blir ganska abstrakt, vilket jag gillar. Ljuset och färgerna i bilden tilltalar mig också. Att få fokuset rätt var ett litet projekt i sig. Jag gick ju inte ut enkom för att fota blåklockor och krypa omkring på marken för att få till en bra bild. Eftersom jag hade på mig mina granngula byxor påsken till ära valde jag att bara sticka ner kameran på blåklockshöjd i stället för att kasta mig ner på den våta och leriga marken. Därmed blev det också en hel del försök före jag träffade rätt.

Efter regn kommer sol. 20.4.2014. Cherry Tree Woods, East Finchley, London.

50mm ISO 400 F1,6 1/250s.

 Ljuset i Cherry Tree Woods var trevligt. De mörka regnmolnen hängde ännu kvar, men genom dem tittar solen, som håller på att gå ner, fram. Grönt och fuktigt. Därmed blev det också en helt traditionell landskapsbild.
Parken var nästan öde då jag kom dit eftersom det ännu regnade lite. Då regnet slutade ploppade det in människor i en jämn ström. För att få bilden nedan folktom fick jag vänta en god stund, men det lyckades till slut och resultatet blev rätt stämningsfullt.

Green Green Grass. 20.4.2014. Cherry Tree Woods, East Finchley, London.

50mm ISO 400 F8 1/200s.

Under promenaden hem från Camden gick vi på en bro över järnvägen. Jag fastnade för ljuset på skenorna och horisonten med sitt orange sken. Tog några bilder med och utan tåg, men den här blev min favorit. Tåget kommer in i bilden snett nerifrån och för blicken med sig till horisonten. Dessutom kan man se rörelse eftersom slutartiden inte var den snabbaste.

London Railway. 18.4.2014. Kentish Town, London.

50mm ISO 500 F8 1/60s.

Summa summarum kan jag väl säga att jag ännu behöver vänja mig vid mitt 50mm objektiv. Det känns mycket ovant att “skjuta” med fast optik, att inte kunna zooma, utan att i stället anpassa sig själv eller bilden enligt objektivet. Att använda fast brännvidd är ett helt annat sätt att fotografera och att se på saker och ting. I och för sig är det ju en utmaning, som jag är villig att ta mig an. Game on, säger jag.

En klar fördel med 50mm är vikten. Det väger ju nästan ingenting. Det gick finfint att bära omkring på kameran hela dagen och att ibland klämma ner den i min lilla Freitag axelväska. Nemas problemas. Min trotjänare väger en hel del mera, för att inte sedan tala om 70-200mm. Men det kanske vi tar en annan gång. Tack för idag.

Tjäder och skog

blev temat för veckoslutets närstudier i Brusaby. NaFo 4 startade på fredagen och pågick hela veckoslutet. Teori varvades med praktik och trevlig samvaro med likasinnade blivande naturfotografer. Gruppen hade den stora glädjen att få lyssna på den alltid lika sympatiska och otroligt skickliga fotografen Heikki Willamo, som dessutom bjöd på en hel del fantastiska bilder. Därtill gjordes ett studiebesök till fotografparet Ritva Kovalainen och Pekka Turunen i Labböle. De berättade om sina avslutade projekt och sina kommande, likväl som om sina karriärer och vad som är viktigt för dem. Vilket otroligt engagemang! Och vilka bilder!