“Finlands viltcentral har beviljat stamvårdande dispenser för björn för jaktsäsongen som börjar 20.8. Dispenser beviljades för jakt på 73 björnar. På renskötselområdet sker jakten i enlighet med jord- och skogsbruksministeriets fastställda kvot. Kvoten där är 42 björnar, varav 30 på det östra renskötselområdet samt 12 på det västra.”
http://riista.fi/sv/de-stamvardande-bjornlicenserna-har-beviljats/
Av dessa 115 snart döda björnar kommer 5 st från Kuhmo-området. Det betyder att någon av de fina björnarna vi såg under vårt besök i ödemarken inom kort kan ha en kula i skallen. Visst finns det restriktioner. På vissa områden i trakten är jakten helt förbjuden, men vad hjälper förbud om ett gäng testosteronstinna skjutglada eräjorman (eller -ullan) förivrar sig. Hoppas innerligen att “våra” nallar hålls vid Paradiso eftersom det är gränszon och därmed off limits för jägare.
Är det verkligen nödvändigt att skjuta så många björnar varje år? Att man behöver gallra björnar från renskötselområdena kan jag kanske förstå, men annars då? Är björnarna verkligen till så stort besvär ute i ödemarken? Kanske. Jag kan väl inte uttala mig med säkerhet om saken eftersom jag bor i en riktig metropol här i södra Finland och in i vårt city-center har björnarna inte för vana att irra. Men… Jag minns ett sådant fall för ett antal år sedan. Det blev världens pådrag och björnen skjöts. Det var säkert undantaget som bekräftade regeln.
Det finns säkert en hel del människor, som anser att björnjakten är helt berättigad, att björnar är farliga och till stort besvär. Kanske det är så. Jag är inte egentligen intresserad av motiveringarna pro björnjakt av den enkla orsaken att björnen för mig är något ganska stort. Helt konkret är den ju stor, stark, respektingivande, skrämmande, fascinerande, intelligent och mycket mer. I fornfinnarna väckte den rädsla, men den var också ett heligt och respekterat djur. Enligt legenden har björnen stigit ner från Karlavagnen och i den nordiska mytologin är björnen släkt med människan. Även fornfinnarna kan ha trott så. Man jagade björn också i forna Finland, men inte för att gallra stammen eller för att få en kick över att ha tagit livet av ett så mäktigt djur. Man jagade för att överleva, för att få kött till mat och päls att skydda sig från kölden med. Efter att man fällt björnen och jämlikt delat på kött och allt annat användbart ställde man till med en sjudundrande fest, karhunpeijaiset, vars ändamål var att be den döda björnen att återvända till skogen och att senare återkomma som föda. Den forna björnjakten och björnfesten innehöll en del roliga ritualer, men mera om dem en annan gång.
I år tar björnjakten slut den 31.10 kl. 24.00. Till dess håller jag tummarna för att “våra” björnar skall klara sig.
