Another Sunset

Mera Seascapes

Har nu tagit mig runt udden i varierande ljus och vackra vyer. Hangö är vackert.

Gunnarstrand 2

Tullstranden 1

Tullstranden 2

Seascapes

Mitt Seascapes runt udden -projekt fortsätter...

Råudden

Lilla Tallholmen

Stora Tallholmen

Kuikka 17.-19.8.2014

I söndags var det äntligen dags att åka iväg på ett äventyr, som jag otåligt väntat på sedan dag ett av NaFo-utbildningen. För mig blev det start 5-tiden och framme vid Kuikan kämppä var vi ca kl. 15. Stället är mitt ute i ödemarken, vackert beläget vid en liten sjö finns några av Forststyrelsens stugor, som nu fungerar som HQ för Lassi Rautiainens Articmedia - Wildlife Safaris in Finland. Rautiainen är en fotograf, som sedan slutet av 70-talet har matat rovdjuren för att kunna fotografera dem. Att fotografera björnar, vargar och järvar i det vilda är näst intill omöjligt utan att locka dem med mat. I slutet av 80-talet berättade han om sin verksamhet i Norge och Sverige med följden att flera av hans kolleger ville komma till Kuhmo för att fota björn. Sedan 1991 har fotografer från olika länder besökt Rautiainens kyffen precis intill den ryska gränsen. Och nu var det vår tur!

Kl. 16 serverades en god middag och kl. 17 åkte vi iväg till första nattens gömslen. De flesta av vårt gäng var samlade kring Lampi, en liten, vacker sjö några tiotals meter från gränszonen och ingenmansland. Jag hade inga speciella tankar om hurdant gömslet kunde vara, så jag var ganska positivt överraskad av hur... tja... snyggt det var. Innantill alltså. Nedan syns grannkyffena, som båda var för 2 personer. Vi hade ett 4 personers gömsle och jag tyckte att vi hade rätt bra med svängrum, så länge vi satt och fotograferade. Det fanns tom. en torrtoa bakom väggen, men innanför presenningen. Inte direkt privat, men men...

Lampi

Kvällen gick bra och fort. Alla fyra var rätt uppspelta och fyllda av smånervös energi. Förväntningarna var på topp och plötsligt, efter ett par timmars väntan ser vi den första björnen komma in från höger. Vilken lättnad! Vilken glädje! Vi hade i alla fall sett en björn. Det smattrade så sjuttsingen i vår koja då vi brände av ruta efter ruta på denna skogens konung.

Björnjakt 20.8-31.10

“Finlands viltcentral har beviljat stamvårdande dispenser för björn för jaktsäsongen som börjar 20.8. Dispenser beviljades för jakt på 73 björnar. På renskötselområdet sker jakten i enlighet med jord- och skogsbruksministeriets fastställda kvot. Kvoten där är 42 björnar, varav 30 på det östra renskötselområdet samt 12 på det västra.”

http://riista.fi/sv/de-stamvardande-bjornlicenserna-har-beviljats/

Av dessa 115 snart döda björnar kommer 5 st från Kuhmo-området. Det betyder att någon av de fina björnarna vi såg under vårt besök i ödemarken inom kort kan ha en kula i skallen. Visst finns det restriktioner. På vissa områden i trakten är jakten helt förbjuden, men vad hjälper förbud om ett gäng testosteronstinna skjutglada eräjorman (eller -ullan) förivrar sig. Hoppas innerligen att “våra” nallar hålls vid Paradiso eftersom det är gränszon och därmed off limits för jägare.

Är det verkligen nödvändigt att skjuta så många björnar varje år? Att man behöver gallra björnar från renskötselområdena kan jag kanske förstå, men annars då? Är björnarna verkligen till så stort besvär ute i ödemarken? Kanske. Jag kan väl inte uttala mig med säkerhet om saken eftersom jag bor i en riktig metropol här i södra Finland och in i vårt city-center har björnarna inte för vana att irra. Men… Jag minns ett sådant fall för ett antal år sedan. Det blev världens pådrag och björnen skjöts. Det var säkert undantaget som bekräftade regeln.

Det finns säkert en hel del människor, som anser att björnjakten är helt berättigad, att björnar är farliga och till stort besvär. Kanske det är så. Jag är inte egentligen intresserad av motiveringarna pro björnjakt av den enkla orsaken att björnen för mig är något ganska stort. Helt konkret är den ju stor, stark, respektingivande, skrämmande, fascinerande, intelligent och mycket mer. I fornfinnarna väckte den rädsla, men den var också ett heligt och respekterat djur. Enligt legenden har björnen stigit ner från Karlavagnen och i den nordiska mytologin är björnen släkt med människan. Även fornfinnarna kan ha trott så. Man jagade björn också i forna Finland, men inte för att gallra stammen eller för att få en kick över att ha tagit livet av ett så mäktigt djur. Man jagade för att överleva, för att få kött till mat och päls att skydda sig från kölden med. Efter att man fällt björnen och jämlikt delat på kött och allt annat användbart ställde man till med en sjudundrande fest, karhunpeijaiset, vars ändamål var att be den döda björnen att återvända till skogen och att senare återkomma som föda. Den forna björnjakten och björnfesten innehöll en del roliga ritualer, men mera om dem en annan gång.

I år tar björnjakten slut den 31.10 kl. 24.00. Till dess håller jag tummarna för att “våra” björnar skall klara sig.

Björnar och sådant

Björnjakten började i dag. Det vrider sig i magen vid blotta tanken på att någon av de fina björnarna, som vi såg i Kuhmo eller vilken som helst annan, inom kort har en kula i skallen. Är det nödvändigt?

Mera om björnar, och om en av de finaste upplevelserna jag erfarit, kommer strax. Och bilder. Förstås.

Höstlov i London

Uddskatan

Gjorde en liten utflykt till Finlands sydligaste spets en vacker hösteftermiddag. Ser fram emot den långa promenaden längs med norra stranden då även vi vanliga dödliga får fritt tillträde till Uddskatan.

Long time, no SEA...